Har funderat lite .

Jag har bott här i min by i snart 30 år.

Bara det att få en ny hemplats är ju speciellt. 

Åker jag hem till min barndoms stad så är det ju så oerhört bekant. 

Känsla i platsen bara kryper in i en. Minnen flashar förbi så bekant men ändå så avlägset och förändrat, det är ju ändå över 30 år sedan jag flyttade.... 

Men jag tänker på mina föräldrar 

På vilken ålder dom var i när jag flyttade hit. 

Ja mamma är ju 82 år nu , så på den tiden det begav sej var hon 52år. och pappa var 54år 

Dom var ju i sina bästa år. .

Känns konstigt, jag fattar ju att tiden går 

Men samtidigt tycker jag inte att jag förändras så mycket ..( ser ju att mamma förändrats) 

Men det har jag ju förstås

och barnen är ju inte små längre.. 

Men det är ju en väldigt speciell känsla att vara i nästan samma ålder själv nu. 

( min man är ju dessutom äldre än dom var) 

Jag ser ju så tydligt var livet är om 30 år till. 

Om man få vara med så länge ....

Blir så tydligt att livet rör sej framåt, medan vi tar hand om vår vardag. 

Vad gjorde ni för 30 år sedan

hur gamla var era föräldrar då ??? 

Vet inte om jag lyckas förmedla min lite surrealistisk känsla, men kanske väcks en tanke... .

Tror iallafall att vi bör leva nära  våra vardagar och ta hand om våra liv och föräldrar, snart är vi på samma plats dom är nu 🤔🤔🤔🤔

// ❤ Sofia